Hur blir jag mer än min stamning?

På ett eller annat sätt har min identitet alltid varit starkt kopplad till min stamning. Jag vet att det inte är så för alla som stammar, men jag lärde mig tidigt att mitt värde verkade ligga där. Jag fick komplimanger om jag "lyckades" att inte stamma en mening, blev förklarad för hur viktigt det var att kunna prata och att stamningen kunde försvinna om jag bara uttalade mina B som försiktiga V istället. Tänk dig att känna att det sätt du pratar på just nu skulle vara så fel och fult så att du, för att ha någon som helst chans att bli accepterad i samhället, försöker lära dig att uttala bokstäver annorlunda, lägga din tunga en centimeter längre fram i gommen och ta ett djupt andetag per stavelse? That's it, det är alternativen du har, det är bara att sätta igång.


Jag kämpade länge för att inte vara "hon som stammar" att jag tvingade mig själv till tystnad under många, många år. Ibland blev jag trött på att vara tyst och fick infall att jag skulle "ta tag" i min stamning, försökte mig på ovanstående taltekniker och gjorde allt för att prata mer flytande. Igen, mitt värde låg ju där. Jag testade DAF (delayed auditory feedback), en hörlur i mitt öra som skulle fördröja min egen röst och på så sätt få det att kännas som om jag talade i kör, ett sammanhang många som stammar upplever att stamningen minskas i. Jag ville ha en quick fix, ville inte kämpa mer, men precis som allt annat fanns stamningen kvar vad jag än försökte med. Det enda som fungerade för mig var att inte prata. Jag tänkte att ingen skulle kunna se förbi stamningen om jag lät den höras, som om det var det enda som utmärkte sig om mig som om jag inte var någonting annat än min stamning.


När människor frågar mig hur jag hanterade stamningen förut så brukar jag bara svara "jag var tyst". Det är mitt korta svar, det jag använder per automatik när jag berättar min stamningsresa, för jag kan hålla det på avstånd. Jag var tyst , men jag är det inte längre. Det klingar fint i den modiga berättelsen jag målar upp. Vad det innefattar är egentligen mycket mer, men jag är uppväxt i att inte få känna mig vid det som är jobbigt. Vi vill gärna ha en framgångssaga, gå vidare snabbt och övertyga oss själva att allt är bra och balansen är återställd. Ja, Andrea mådde ju så dåligt som tonåring. Ja, det var svårt för oss alla. Vi visste inte hur vi skulle hantera stamningen, såklart. Men, nu mår hon bra! Såg du henne på TV? Vi är så stolta över henne.


Jag pratar sällan om vad den tystnaden faktiskt innebar (för jag vill ju absolut inte göra andra obekväma med min psykiska ohälsa), vad det gjorde med mig som barn+ung vuxen och på de sätt jag fortfarande blir triggad av det idag. Alla val jag någonsin har tagit är grundade i rädslan för den tystnaden, den bottenlösa ensamheten, och jag har spenderat de senaste åren att försöka fly ifrån det. Att vara "tyst" är inte bara ett val i ett enskilt ögonblick, att hålla munnen stängd och sedan släppa det när stunden har passerat. Tystnad för mig är att i varje sekund av varje dag svika mig själv med vetskapen att jag tar ett aktivt val att bit för bit förlora den jag är. Det är att bli övertygad att jag inte är värd att bli hörd, uppskattad eller älskad — att tro helt och hållet på att kärnan av den jag är aldrig kommer att vara tillräcklig. Det är att skrika mig hes inombords och önska att någon där ute skulle fråga varför jag är tyst, och sen inse att ingen överhuvudtaget tar en sekund för att se mig. Det är vad min tystnad innebar.


Att vara tyst och låtsas som att stamningen inte fanns där fungerade uppenbarligen inte till slut. Jag ville ändå leva, på något vänster. Men, jag är ganska uppfinningsrik. Jag är bra på att hitta lösningar och min anpassningsförmåga är exemplarisk, måste jag säga. Vet ni vad människor som är desperata att bli omtyckta gör? De ändrar på sig själva. Efter några år på botten så insåg jag att stamningen inte skulle försvinna. Jag försökte att acceptera min stamning istället. Jag åkte på läger, konferenser utomlands, startade en blogg, började engagera mig för att hjälpa andra och kompenserade som tusan för alla mina år i tystnad. Det stärkte mig på många sätt och vis och från att ha gått till att absolut inte vilja vara "hon som stammade" började jag att omfamna den delen av mig själv. Mina rädslor fanns fortfarande kvar, men jag blev jävligt duktig på att låtsas som om den tiden i mitt liv var förbi. För att övertyga mig själv att jag inte längre var den personen var jag tvungen att övertyga alla andra också, såklart. Annars gills det väl inte?


Att vara hon som stammar. Det senaste året har denna föreställning om mig själv blivit en väldigt, väldigt framträdande del av min identitet. Jag valde det själv. Delvis för syftets skull, men samtidigt kanske också då för att skydda mig själv och ta kontroll över den historia jag ville berätta om mig själv som en person som stammar. För en gång skull kunde jag ligga några steg före rädslan inför att bli förminskad till "hon som stammar" för jag hade själv redan hunnit skrika det på TV. Som om ha-ha, nu hann jag före. På ett sätt var det befriande att äga den del av min identitet så öppet, men ofta blev jag överväldigad av känslan att det var allt jag hade blivit nu: hon som stammade. Det som jag hade kämpat för i hela mitt liv att inte vara. Jag försökte övertyga mig själv att jag var mer än min stamning, men ändå kunde jag inte se förbi det, för var jag än vände mig var den där. Den var konstant upptryckt i mitt ansikte och jag försökte svälja det jag hade ju valt det själv, att gå ut med min stamning på det sättet och jag kunde inte visa mig rädd nu, nej, detta var viktigare än det.


Missförstå mig inte, jag ångrar ingenting jag har gjort med Projekt Prata eller att jag gick ut i media om det. Jag kommer inte sluta med det heller. Men för någon som hela sitt liv har placerat sitt värde i hur andra uppfattar ens stamning blev det svårt för mig att känna att jag var någonting annat utöver det. Om något så blev den föreställningen om mig själv ännu starkare ju mer jag var ute i media om det. Jag kände mig obekväm när människor sa att jag var modig, stark och en förebild, för det var långt ifrån vad jag kände om mig själv. Det kändes som om jag hade tagit på mig en mask av en person som jag så gärna ville skulle finnas där ute. Självsäker och stark, stammandes. Någon som jag själv hade behövt. Jag ville fylla vartenda tomrum jag kände att stamning inte tog plats i, för till slut kanske jag själv också skulle slippa kämpa så mycket för att bli sedd, hörd och accepterad i ett samhälle som hade svikit mig på så många olika sätt.


Jag var tvungen att smälla rakt in i väggen för att vakna. Det var bara någon vecka efter jag hade lagt upp min första video på YouTube. Vilken grej! Det var ju det jag hade försökt ge mig på i över två år — jag hade äntligen vågat. Det var ett av alla tomrum jag ville fylla och yes, en grej till, fan vad grym du är Andrea, bara fortsätter att flytta gränser hela tiden. Kicken kom, bekräftelsen och uppmärksamheten utifrån, det enda som försedde mitt värde med syre. Men, sen kom tystnaden ändå. Ni vet, den där bottenlösa ensamheten. Det jag hela tiden gör allt för att springa ifrån, det som jag spenderat hela det senaste året att skjuta undan, för nu gör jag ju det jag vill, det jag bara har drömt om, varför känner jag mig ändå inte tillräcklig? Vad mer begär du, Andrea? Varför är du aldrig nöjd?


Jag ser tillbaka nu på veckorna som har passerat sedan dess, ser tillbaka på det senaste året, de senaste somrarna, allt jag har gjort i mitt liv, det jag har letat efter över hela världen. Att möta sanningen att jag har placerat mitt värde i precis allt annat än i mig själv har varit det svåraste jag har gjort, men gud, någonting som jag önskar att jag hade haft förutsättningarna till att kunna göra tidigare. Det är en sorg i sig som med allt annat, men som jag nu låter mig själv att känna mig vid.


För första gången i mitt liv utforskar jag nu vem jag är — under stamningen och den psykiska ohälsa som har hållit mig vid liv, men inte levande. Jag har börjat läsa, något som jag älskade som barn men som jag inte har gjort på över tio år. Jag skriver igen, för min egen skull. Jag går i terapi. Jag jobbar mindre. Jag inser att jag är väldigt ensam, men det känns okej. Jag är inte rädd för det längre. Jag sätter ord på mina värderingar och vad som är viktigt för mig att stå fast vid. Jag accepterar att jag är full av känslor som vill ta mer plats och släpper kontrollen. Jag sätter gränser för mig själv och för andra. Jag somnar utan att ha ont i magen. Jag skrattar högre. Jag ser till mig själv först innan jag hjälper någon annan. Jag accepterar att min väg är min egen, att den inte kan efterliknas andras och hur den kommer se ut är något jag inte vet än.



Så blir jag mer än min stamning.





© 2020 ANDREA SAYS