Inte så som förut

hundratals ringar formade på vattnets stilla yta

droppar faller ner från det som en gång var

ett andetag mellan försiktiga vågor

för att ta sig framåt

oavsett vad

flimmer som myrornas krig på en skärm

alla i sin egen skepnad men lika nog

för att föras samman i det som

alltid annars

håller dem isär

det formas vitt skum i hans mungipor

han spottar fram orden som fastnar

träplankorna får små prickar

regnet faller ner

för ett ögonblick

hon lutar sitt huvud framåt och försvinner

som om allt omkring trycks på paus

hennes läppar dröjer sig kvar

sammanpressande

när luften tar slut

han hörs även fem hundra meter ifrån

vrålar fram som om han samlar kraft

i flera dagar för varje bokstav

allt släpps fram

istället för inget alls

det låter nästan som att hon hickar till

sväljer orden hon är på väg att yttra

hon vänder om, tar en annan gata

mot en mindre

guppig färd

de darrar inte på grund av pulserande rädsla

i ögonblicket han säger sitt namn

marken skälver där han står

hans läppar vibrerar

i samma takt

det är allt hon inte säger som bränns vid

i sekunden som tvivlet nästlar sig in

avbruten i sina egna tankar

nästan där men

inte tillräckligt nära

han greppar tag i luften framför sig

som om det inte finns tillräckligt syre

och ingen tid i världen

där någon stannar upp

och lyssnar

det duggande regnet fallande framför mig

sluter sig som en värmande famn

sträcker sig ut och rör vid min hand

säger du är inte ensam

och det är inget fel

jag ser hundra blickar vända uppåt mot skyn

skinande ögon där vågor skvalpar in mot land

tystnaden är inte kvävande

inte längre

inte så som förut

aug-19

© 2020 ANDREA SAYS