hundratals ringar formade på vattnets stilla yta
droppar faller ner från det som en gång var
ett andetag mellan försiktiga vågor
för att ta sig framåt
oavsett vad
flimmer som myrornas krig på en skärm
alla i sin egen skepnad men lika nog
för att föras samman i det som
alltid annars
håller dem isär
det formas vitt skum i hans mungipor
han spottar fram orden som fastnar
träplankorna får små prickar
regnet faller ner
för ett ögonblick
hon lutar sitt huvud framåt och försvinner
som om allt omkring trycks på paus
hennes läppar dröjer sig kvar
sammanpressande
när luften tar slut
han hörs även fem hundra meter ifrån
vrålar fram som om han samlar kraft
i flera dagar för varje bokstav
allt släpps fram
istället för inget alls
det låter nästan som att hon hickar till
sväljer orden hon är på väg att yttra
hon vänder om, tar en annan gata
mot en mindre
guppig färd
de darrar inte på grund av pulserande rädsla
i ögonblicket han säger sitt namn
marken skälver där han står
hans läppar vibrerar
i samma takt
det är allt hon inte säger som bränns vid
i sekunden som tvivlet nästlar sig in
avbruten i sina egna tankar
nästan där men
inte tillräckligt nära
han greppar tag i luften framför sig
som om det inte finns tillräckligt syre
och ingen tid i världen
där någon stannar upp
och lyssnar
det duggande regnet fallande framför mig
sluter sig som en värmande famn
sträcker sig ut och rör vid min hand
säger du är inte ensam
och det är inget fel
jag ser hundra blickar vända uppåt mot skyn
skinande ögon där vågor skvalpar in mot land
tystnaden är inte kvävande
inte längre
inte så som förut
aug-19