Varför stamning inte bara är stamning

Jag började att förespråka om stamning i en period i mitt liv när jag kände att jag ville ta ikapp mina ”förlorade” år. Jag hade precis hittat min röst och började ta plats i många situationer jag inte hade tagit plats i förut, letade hela tiden efter nästa projekt och fokuserade bara på allt jag ville, skulle och ”borde” kunna göra mer. Att jag blev så engagerad i så mycket är inte någonting jag ångrar idag, utan jag tror det var nödvändigt att göra allt det för mitt yngre jag. Det gav mig några av de bästa åren i mitt liv – jag hade inte mycket att jämföra med sedan innan, så det är kanske också därför jag får perspektiv på det nu på ett annat sätt.

Om jag skulle försöka rita hur mitt förhållningssätt till stamningen har förändrats under min (hittills korta) livstid så ser jag framför mig en början (när jag föddes) och en linje (mitt liv) som går i knut på sig själv hundra gånger, diagonalt, under, över, bakom, runt i cirklar, upp och ner och över hela jävla pappret. Och, den tar tydligen aldrig slut heller, även om jag trodde att jag kanske skulle kunna komma fram om jag vågade vara med i TV.

Eftersom jag hade mått väldigt dåligt i min stamning tidigare och mådde bättre i den när jag accepterade och tillät mig själv att stamma, så var jag övertygad att andra skulle kunna göra det också. Jag står fortfarande stark i samma värderingar; att stamning är okej och att det är möjligt att må bra i sin stamning. Men jag har också ibland, i min egen hast, tryckt på en utopisk syn på stamning för att jag har sett möjligheter i det som jag själv önskar att jag hade sett tidigare. Att stamning kan vara fantastiskt, det behöver inte hindra en, alla drömmar kan komma i uppfyllelse ändå, bara ta plats och våga prata, försök hålla ögonkontakt, gör det du är rädd för, åk på läger och träffa andra som stammar – allt kommer bli okej om du bara tar steg för steg, precis som jag gjorde. Jag kan vara lite väl entusiastisk när det kommer till dessa lösningar och vill tro att det kan ske direkt. Gud, jag vill bara lösa allt, hjälpa andra, vara allt för alla så kanske världen kan bli lite mindre hemsk (att jag ens har känt behovet av att axla ett sådant ansvar är en annan historia). Det är inte en fruktansvärd egenskap att ha, det förstår jag, men ibland har det gjort mig ganska ensidig för jag inte har räknat in den komplexitet som faktiskt ligger till grund för hur vi ser på stamning.

För stamning är ju inte bara stamning. Vore det så skulle den bara få finnas där, utan någon värdering överhuvudtaget. Det skulle inte finnas behov av stödgrupper, kunskapsspridning, föreningar, stamningslogopeder; att stamma i TV skulle inte ses som ”modigt”, föräldrar skulle inte vara livrädda för att sitt barn ska fortsätta att stamma när de blir äldre, psykisk ohälsa bland vuxna som stammar skulle inte vara så hög och jag skulle absolut inte känna ett starkt syfte att förespråka om det jag gör.

Men precis som att alla stammar på sitt sätt, så hanterar man stamning på sitt sätt. Vi alla gör ju bara vårt bästa att förhålla oss till vår stamning, egentligen. Vi får massvis av information från olika håll från en väldigt tidig ålder när det kommer till vår stamning och det är inte konstigt att vi kämpar med att veta om det finns ”rätt” eller ”fel” sätt att hantera stamningen. Som barn kanske de flesta av oss lär oss att stamning är ett fel och att det ska jobbas bort, och många fortsätter i vuxen ålder att hantera den på samma sätt. De vill använda taltekniker och försöka få ett mer stamningsfritt tal; vissa kanske gör det för att det känns omöjligt att få ut ett enda ord medan andra inte vill stamma alls. Några människor omfamnar sin stamning istället, skriker det över bergen och hittar ro i det. Vi är snabba på att döma varandra, men sanningen är ju att ingen av oss egentligen kanske har någon aning om vad vi gör eller varför. Igen, vi gör ju bara vårt bästa med de förutsättningar vi har.

Det är vanligt att beskylla sin stamning för alla sina problem. Jag är själv skyldig till detta, så jag dömer inte, utan jag konstaterar bara fakta. Jag vågar nog till och med säga att det är det vanligaste förhållningssättet vuxna människor har till sin stamning. Vi lär oss det by default när vi växer upp i det samhälle vi gör – ett samhälle där stamning anses vara ett avvikande beteende och där avvikande beteende stigmatiseras. Att vi kopplar stamning = dåligt är ett inlärt beteende och reflekterar egentligen bara den världsbild vi växer upp i, inte stamning i sig. Stamning blir starkt bundet till vårt känslosystem (skam, rädsla, ilska, förakt, sorg, lycka etc.) och det är därför många av oss som stammar lider av svår social ångest, talrädsla eller annan psykisk ohälsa. Vi har lärt oss att stamning är farligt och känner oss hotade eller otrygga i oss själva när vi stammar och försöker hitta bästa sätt att förhålla oss till den. Det är alltså inte stamningen i sig som gör att vår självbild blir negativ, utan det är på grund av de strategier vi (och andra) utvecklar för att ens överleva med den.

Jag tror inte att syftet behöver vara att vi ska försöka koppla stamning till våra positiva känslor istället (som att man ska känna sig lycklig av att stamma), vilket jag ofta känner kan bli andra sidan av myntet när man försöker förespråka om ett ”positivt” synsätt kring stamning. Den bilden har, som jag nämnde, även jag varit delaktig i att förstärka i mitt krig mot den negativa syn på stamning som jag har tyckt tagit för stor plats för länge. Men det är också därför stamningsvärlden är så uppdelad i att hata vs älska sin stamning och det ger inte så stort utrymme till gråzonen där emellan, för vi alla är ofta helt blinda av våra känslor kopplade till stamningen för att kunna tänka objektivt.

Istället kanske den bara kan få vara där utan ett överväldigande känslopåslag. Det vet jag är lättare sagt än gjort, men vet vi vad som triggar igång våra starka känslor kring stamningen kanske det är möjligt att förhålla oss till dem på ett annat sätt och så småningom distansera oss själva från det som styr oss (vare sig om det är rädslan för att inte bli tagen på allvar, skam i själva stamningsögonblicket eller sorgen att inte kunna vara sig själv etc.). Vi behöver inte älska vår stamning eller lyfta den till skyarna och tacka den för allt den har givit en för att kunna må bra, utan istället försöka se den för vad den är i varje ögonblick och hitta ro i hur det än skulle kännas.

För minst lika viktigt som det är att tillåta sig själv att stamma är det att tillåta sig själv att tycka att stamningen är jobbig. För gudarna ska veta att den är jobbig ibland. Att normalisera stamning och jobba för att den ska ta större plats i samhället handlar ju om att förändra de förhållningssätt och strukturer som finns kring det – inte att förminska stamning i sig som funktionsnedsättning. Min avsikt har aldrig varit att göra det, men även det vi gör med goda avsikter kan ibland hamna fel. Jag tror därför det är viktigt att jag förtydligar detta även som uppföljning till mitt förra inlägg. Jag fick ett par välmenande kommentarer och meddelande om att ”men, du är ju redan mer än din stamning!” och jag tänker att vi alla kan bli bättre på att möta personer där de är, inte där vi vill att de ska vara. Jag vill så gärna att stamning bara ska få vara stamning, men poängen försvinner ju helt om sättet jag lägger fram det på istället får mig själv och andra människor att känna sig otillräckliga om de inte kan hantera det på ”rätt” sätt.

Så tips (till mig själv och andra) när någon berättar att de kämpar (eller har kämpat) med att känna sig mer än sin stamning eller någon annan svårighet: lyssna och bemöt utan ditt eget filter på. Försök att tänka dig var de kommer ifrån, med sina förutsättningar och sin unika uppställning av känslor och tankar och allt vad det innebär, och se att det finns så mycket mer bakom en människa än vad vi någonsin kan förstå. För det är aldrig, aldrig bara. Jag tror att det är när vi lär oss det som vi kan börja göra skillnad, på riktigt.




© 2020 ANDREA SAYS